Livet är ingen tävling om vem som mår sämst, bäst, vem som är olyckligast eller lyckligast, har minst eller mest saker. Vem som har upplevt mest eller minst sorg. Osv..
Men ändå verkar det så ibland. Jag har varit där med. Så fort någon berättade något som de tyckte var jobbigt och smärtsamt så var jag TVUNGEN att berätta att det jag upplevde eller upplevt var mycket värre. Total avsaknad av respekt för den andres känslor.
Jag har lärt mej genom åren att jag behöver inte sänka någon annans känslor genom att jag måste berätta vad jag varit med om som naturligtvis jag tycker är värre eftersom det är jag som upplevt det när någon delar med sej av sin smärta. Jag kan idag lyssna öppet utan att jag tror att jag kan döma om vad jag anser är svårt och smärtsamt. Det värsta jag varit med om kanske inte är något speciellt för någon annan och det värsta någon annan upplever kanske jag inte tycker är så farligt. Så är det ofta att jag tycker då jag kommer från det hårda livet på gatan och destruktivitet. Men det ger mej ändå inte rätten att döma ut någon annan.
Så jag behöver inte jämföra mitt tidigare liv med någon annans liv som pågår nu. Jag är inte där idag och idag kanske jag har det lättare att inte se så allvarligt på saker som sker tack vare mitt tidigare liv. Jag ser inget som speciellt jobbigt idag. Och skulle det kännas så så kan jag titta tillbaka och då försvinner jobbighetskänslan fort och jag fylls i stället av tacksamhet till att jag lärt mej att bemöta livet på ett annat sätt. DET vill jag ge till andra och det delar jag med mej av.
Jag har inget behov längre att trycka ner andras känslor genom att tala om att jag haft det så mycket värre. Gör jag det bästa med mitt liv och du med ditt och vi respekterar den andres känslor och val så är vi båda vinnare.
Kan du lyssna ärligt på någon annans smärta utan att du måste tala om att din smärta är större? Hur vet du att den är det i såna fall?
Jag önskar er ett underbart här och nu.
Love & Respect
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar