Kärlek kontra förälskelse

Från förälskelse till kärlek är det ytterligare en bit att gå. De två tillstånden känns inte som samma, och en titt in i hjärnan avslöjar varför. Neurobiologerna Andreas Bartels från Tyskland och Semir Zeki från London studerade hjärnaktiviteten hos par som hade levt ihop i genomsnitt 2,3 år. Paren hade inte längre en ökad aktivitet i dopaminsystemet och därför hade paren inte heller samma starka känslor i svang. Istället lyste andra områden upp på scanningsbilderna som forskarna menar har att göra med analys och bearbetning av känslor, minnen, medvetenhet om egna känslor och förmåga till empati. Det är frågan om hjärncentra som ligger närmare hjärnbalken, där våra högre och mer intellektuella tankeprocesser äger rum. Man kan med andra ord säga att kärleken är mycket mer förnuftig och väl övervägd än förälskelsen, med sin maniska besatthet och sina bångstyriga känslor.

Det är logiskt, för förälskelsens syfte är att producera avkomma medans kärlekens syfte är att skapa en gemensam bas för tillsyn och uppfostran av barnen.

Riktigt intressant blev neurobiologernas undersökning då de kom fram till att hormonet vasopressin kan avgöra hurvida vi är monogama eller inte. Genom att spruta in hormonet i försöksdjur skapades monogama fäder hos djur som inte normalt deltar i avkommans skötsel. Och omvänt förvandlade hormonet de annars hängivna makarna till stora kvinnotjusare.

Det är däremot oklart varför förälskelsehormonerna efterhand tenderar att mista sin kraft. Helt nya undersökningar pekar på att en av orsakerna till att passionen med tiden dalar är att par med tiden har mindre och mindre sex. Spermier visar sig nämligen vara en veritabel hormonell kärleksbomb. De innehåller testosteron, dopamin, noradrenalin, oxytocin, vasopessin och olika östrogener som vid samlaget skjuts in i kvinnan tillsammans med miljoner av sädesceller. Dessa hormoner representerar hela det känslomässiga spektrumet från förälskelse över sexualdrift till samhörighet. Dessutom innehåller säd betaendorfiner som minskar stress och ökar välbefinnande och avslappning.

För att avgöra om det verkligen är säden och inte bara sexualakten, närheten och orgasmen som gör kvinnan så gott, har ett lag amerikanska forskare jämfört en grupp kvinnor som har regelbunden sex utan kondom med en grupp lika sexuellt aktiva kvinnor som har sex med kondom. Och det går inte att ta fel på resultatet: kondomanvändarna är i genomsnitt mer nedstämda och har fler självmordstankar. Och kvinnorna, om partnern inte använder kondom, visar sig blir mer nedstämda ju längre tid det har gått sedan deras senaste samlag. De längtar helt enkelt efter en hormoninsprutning.

Det vill alltså säga, när vi under förhållandets lopp har mindre och mindre sex så får vi mindre av alla de kärlekshormoner som finns i säden, och vi förlorar därmed vissa varma känslor som glädje, samhörighet och djup kärlek. Så mer sex kan faktiskt vara riktigt bra parterapi!

Källa:

Förälskelse och hjärnforskning

Helen Fisher (amerikansk antropolog & författare) har i samband med sitt forskningsprojekt om vad som sker i hjärnan när vi blir förälskade; med hjälp av nyförälskade universitetsstudenter som svarade på formulär och hjärnscannades, att två primära ämnen som hjärnan överproducerar i förälskelsefasen är dopamin och noradrenalin.

En mängd förhöjd dopamin i hjärnan stegrar vår uppmärksamhet och förmåga att fokusera (på den utkorade), den ökar vår motivation och gör oss mer målinriktade. Det förklarar varför vi – när vi är som mest förälskade – nästan kan glömma världen omkring oss och bara se den utkorade och hens enastående kvalitéer.

Den förhöjda mängden dopamin ger oss också en känsla av eufori; och därigenom hyperaktivitet, sömnlöshet, förminskad aptit, hjärtklappning, samt ibland maniskhet, nervositet och ångest.

Därför menar Helen Fisher att förälskelse är en form av beroendetillståd; vi uppnår en känsla av att vara höga när vi är tillsammans med den vi älskar och får abstinens i form av sorg, frustration och längtan när vi är åtskilda.

I övrigt är dopamin förenat med produktionen av testosteron, vilket kan vara en bidragande förklaring till att sexlusten är på topp i förälskelsefasen.

Noradrenalin bidrar också till förälskelseruset och producerar en förökad energi, sömnlöshet och brist på aptit, samt är kopplat till ett förbättrat minne vad gäller nya stimuli. Detta kan förklara varför vi in i minsta detalj kan minnas vår älskades handlingar och de ögonblick som spenderas tillsammans.

Slutligen har vi serotonin. Ett typiskt symtom på förälskelse är att vi inget annat kan tänka på än vår utvalda. Faktiskt sa de flesta av Helen Fishers testpersoner att de tänkte på sin älskade minst 90% av tiden. Vi är med andra ord närmast besatta i vårt förälskelsetillstånd. I motsats till dopamin och noradrenalin är det den osedvanliga låga halten av serotonin i hjärnan som är kännetecknande för nyförälskade människor; liksom hos människor med tvångssyndrom (OCD, obsessive compulsive disorder).

Helen Fishers scanning av förälskade hjärnor visade en överväldigande aktivitet i reptilhjärnan, när testpersonerna såg bilder av deras älskade. Scanningen visade en motsvarande aktivitet i hjärnans ventrala tegmentområde som är ett område av hjärnceller som direkt bir påverkade av narkotiska medel som amfetamin, kokain och morfin – och som är huvudådran för de celler som producerar dopamin och noradrenalin.

Det är ingen tvivel om att fortplantningsdriften är en av våra kraftfullaste instinkter. Vi måste av nödvändighet reproducera oss själva för att överleva som art och därför är könsdriften nästan lika stark som de primära drifterna hunger och törst. Förälskelsens egentliga mål är alltså parningen, liksom hungerns mål är mat. Och just för att fortplantningen är essentiell för vår överlevnad måste driften vara stark och oemotståndlig. Hos människorasen har den bara blivit mer raffinerad under loppet av miljoner år från att vara ren fysisk lust till att bli den mera förfinade förälskelsen.

Källa: